Jag har aldrig blivit mobbad, jag vet inte varför. Jag är inte speciellt social för det mesta, jag tror att det beror på en stor rädsla för att släppa in någon i mitt liv. Jag har alltid varit lite ensam, men aldrig mobbad, dock har jag umgåtts med både mobbare och deras offer. I regel så väljer jag aldrig sida i en konflikt, jag föredrar att kalla mig neutral. Det har kanske varit ett misstag, jag har sett hur alla former av mobbning har en tendens att slå hårt. Jag har sett mobboffer ta stryk för många gånger, både psykiskt och fysiskt, medans jag stått och tittat på, med vetskapen att jag kunde stoppat allting om jag försökt. Det har aldrig påverkat mig så vitt jag vet, kalla mig elak. Jag har helt enkelt haft för mycket problem i mitt liv som jag varit tvungen att ta hand om, innan jag kunde bry mig om andra. Jag vet att offret inte förtjänar det, men jag har svårt att lägga skulden på den som kastar första stenen. Jag tror att alla har en anledning till det man gör, ibland är det tydligt och ibland är det svårt att se. Idag skulle jag troligtvis ställa mig i vägen, varför? Jag vet inte om det beror på den smärta jag sett i offrets ögon, eller den jag sett i mobbarens. Eller om det helt enkelt beror på att jag har förändrats mer än vad man kan tro på sistone. Eller om jag helt enkelt fått känna på hur det egentligen är att vara den som är utanför i gänget. Jag ångrar inte mina tidigare val, även om jag skulle gjort annorlunda idag.